Shotokan karate

Shotokan karate

GICHIN FUNAKOSHI (1868 – 1957)

Gichin Funakoshi är den man som vi i första hand har att tacka för att karaten överfördes från Okinawa till de japanska huvudöarna och där fick sitt fotfäste.

Funakoshi föddes i Shuri 1868 och han var som barn och yngling klen. Hans familj var av gammal samuraisläkt och den unge Funakoshi växte upp i en brytningstid mellan det gamla traditionella samhället och en modernisering där bland annat hårknutens avskaffande inom samurajfamiljerna ingick.

Funakoshi växte upp hos sina morföräldrar och fick hos dem en god uppfostran. Under sin skoltid var han klasskamrat med sonen till en av de mera kända karatemästarna på den tiden, nämnligen Yasutsune Azato. Tack vare denna bekantskap blev Funakoshi antagen som elev till Azato som elvaåring. En annan av hans tidigaste lärare var Anko Itosu.

Funakoshi fick lära sig kinesisk litteratur, först av sina morföräldrar, och senare även av sin karatelärare Azato. Funakoshi studerade till skollärare och började undervisa 1888, endast 20 år gammal.

Funakoshi fortsatte sina karatestudier under Azato och Itosu och fick ofta lektioner av dom båda mästarna samtidigt. Eftersom karate på den tiden fortfarande var bannlyst av den japanska regeringen fick träningen äga rum i hemlighet, ofta på sena kvällar och nätterna. Träningen bestod strängt taget uteslutande av kata-övningar, som var den traditionella träningsmetoden.

Under denna tidiga del av Funakoshis utveckling till karate-mästere ägnade han sig också åt poesi och meditation och drog sig ibland tillbaka i ensamhet till kullarna som omgav Shuri. Den unge Funakoshi fängslades då ofta av vindens sus i tallskogen, vilket skänkte frid i hans sinne. Han benämnde vindens sus i tallarna med ordet shoto, som betyder ungefär tallvågor och syftade på vindens förmåga att sätta tallskogen i vågliknande rörelser. Så småningom började Funakoshi signera sina poem med shuto. Senare då han flyttat till Tokyo blev hans signatur alltmera förknippat med hans vanliga namn och han kallades ofta Shoto Funakoshi. Den dojo i Tokyo där Funakoshi undervisade blev så småningom uppkallad efter Funakoshis ursprungliga signaturnamn till Shoto-kan, där ordet kan står för hall. Detta namn blev senare namnet på den stil som idag huvudsakligen omfattar Funakoshis egen stil, nämligen Shotokan som sorterar under Japan Karate Association.

1921 ombads Funakoshi att deltaga i en stor demonstration av de traditionella budo-arterna i Tokyo och begav sig till de japanska huvudöarna för första gången. Inför bland annat den moderna judons grundare, Jigoro Kano, demonstrerade så Funakoshi karate, som på den tiden var en helt okänd kampkonst i Japan.

Funakoshis demonstration möttes av ett enormt gensvar och han ombads att stanna kvar i Japan och börja undervisa. Efter att först ha tillfrågat sin lärare Azato accepterade Funakoshi. Den första tiden i Tokyo levde han under mycket knappa omständigheter, men efterhand som intresset för karate spred sig förbättrades Funakoshis levnadsvillkor. År 1922 skrev han sin första bok om karate, Ryukyu Kempo Karate och 1935 gav han ut sin nästa bok, Karate-do Kyuhan, i vilken han beskrev de 16 kata-formerna på vilka han grundade sin karatestil Shotokan.

En av Funakoshis första och bästa elever var Hironori Otsuka, som senare lämnade Funakoshi och startade sin egen karatestil Wado-ryu.

Funakoshi hävdade alltid, att det var kata-träningen som var den egentliga karaten och att endast tillräcklig kata-träning var nödvändig för att klara sig i farans stund, eftersom kata-träningen utvecklade även de mentala egenskaperna.

De kata-former som Funakoshi tog med sig från Okinawa var följande sexton, som utgör grunden i hela Shotokan-systemet: Heian I – V, Tekki I – III, Bassai-Dai, Kanku-Dai, Kanku-Sho, Empi, Jion, Jitte, Hnagetsu, och Gankaku.

Funakoshis elever fick hålla på med Heian och Tekki kata i tre år innan de fick fortsätta med mera komplicerade former. Hans uttryck hito-kata sannen, ”en kata tre år”, visade vilken oerhörd vikt han lade vid korrekt kata-träning, Resultatet blev att hans eleverkunde uppvisa en karate som överträffade alla andra i avseende på stilrenhet och exakthet.

Funakoshi vann genom sin ödmjukhet den största respekt inom alla karate-stilar. Hans uppfattning var att det tog en livstid att tillägna sig kata som han införde i system. Dessa kata ansåg han vara de lämpligaste för självförsvar och fysisk och mental utveckling. För Funakoshi var karate det samma som kata.

Funakoshi var speciellt stark med armbågstekniker, empi-ate, som han ibland kunde göra upp till 1000 slag i ett sträck på makiwara.

Många av Funakoshis elever ville lära sig även kumite utöver kata, men det tog flera år innan han gav med sig och slutligen lärde ut gohon-, sambon- och ippon-kumite. Funakoshi var alltid motståndare mot ju-kumite, som han ansåg förstörde den riktiga karaten.

Funakoshis son, Yoshitaka Funakoshi, övertog på Funakoshis ålderdom allt mera av undervisningen. Yoshitaka ansågs som en av de allra största mästarna i modern tid. Tyvärr dog han en alltför tidig död redan i fyrtioårsåldern strax efter andra världskriget.

Det sägs att Funakoshi på sin dödsbädd för första gången sa att han började kunna karate.Eftersom han alltid hävdat att det tar en livstid att lära sig konsten förstod de närvarande att slutet var nära. En av Funakoshis närmaste elever, Shingeru Egami, som var närvarande vid Funakoshis död, öppnade efter Funakoshis bortgång sin egen stil, som han kallade Shoto-kai. 

Texten är hämtad från boken ”Karate-do Nyumon – en presentation   av karate” av Roy Andersson.


Previous page: Home
Nästa sida: Träningstider